Fattigkavel för fattigvård

Fattigvården för omkring 150 år sedan ger en bild av ett helt annat samhälle. Beslut och åtgärder handlade främst om hur tiggeriet skulle stävjas och regleras och mindre om det vi i dag menar med vård. 

Några nedslag i Ljungby sockens fattigvårdshistoria kan ge en inblick.

Under tidigt 1800-tal löstes fattigvården genom att det gavs tillstånd för tiggeri. 1804 beslutade sockenstämman att ge vissa fattiga rätt att tigga och de skulle dessutom "med tjänliga tecken utmärkas". Under större delen av 1800-talet var tiggeriet ett ständigt återkommande problem. Otillbörligt tiggeri kunde bestraffas med straffstocken. Även den som utan tillstånd tog emot tiggare på sin gård kunde både få böta och sitta i stocken. Stocken placerades i kyrkans vapenhus och där fick brottslingen sitta till egen skam och varning för andra. Stockstraffet avskaffades 1841. För att utan tillstånd få förbarma sig över fattiga måste det handla om sjukdom eller livsfara.

1834 beslutades att varje rote, som bestod av en eller flera byar, fick ansvaret att försörja sina fattiga hemma i den egna roten. Det fungerade i praktiken genom att fattiga flyttades runt mellan olika gårdar för att få mat och tak över huvudet. Fattigkaveln från Ljungby by daterad till 1856, användes som budkavel i samband med att den fattige skulle tas emot och vårdas. När den bestämda tiden var slut och flyttning skulle ske till nästa gård sändes budkaveln dit i förväg.

1847 stadgade Konungens Befallningshavare en förordning som föranledde socknens fattigvårdsstyrelse att ta fram ett gemensamt reglemente för rotarnas fattigvård.
Bland annat skulle den arbetsföre beredas arbete inom roten. Fattighus skulle uppföras "där intages endast åldringar, orkeslösa, lama och lytta personer".

1855 beslutades att ett fattighus gemensamt för hela socknen skulle uppföras på biskopsgårdens ägor i Ljungby, det blev inflyttningsklart först 1858. Byggnaden flyttades 1877 till Harby fattiggård.

På 1870-talet gjordes vissa förbättringar av fattigvården genom att fattiggården delvis fick en karaktär av arbetsinrättning vilket förbättrade försörjningen för de fattiga. Två mycket besvärande problem kvarstod ändå. Det ena var att barn växte upp under dessa förhållanden, det andra att fattigvården även omfattade psykiskt sjuka personer.

Fattigkaveln skänktes 1931 av Fredrik Pettersson, Kalmar.

Litteraturtips: Enok Fransén, Ljungby socken i Kalmar län, 1948.

Birgit Körge
Antikvarie

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004