Gudmunds tekanna från Vimmerby

Det var först vid den här tiden som vi svenskar kom att sitta ned någorlunda bekvämt för att bara umgås med varandra. Tiden är 1700-talets andra hälft när rokokon blev högsta mode. Hade man råd så satt man gärna i en bekväm trågsoffa, eller på stoppade stolar i ett rum som värmdes upp av en sprakande kakelugn. På fällbordet dukade man gärna fram kaffe eller te, två drycker som under 1700-talet blev allt mer uppskattade bland borgerskapet, präster och välbeställda bönder. Vår tekanna i tenn har förhoppningsvis under lång tid bidragit till otvungen samvaro sedan den tillverkades i Vimmerby 1778.

Skråmästare Gudmund Östling

Tenngjutaren Gudmund Östling var verksam i Vimmerby, en stad som är känd för sitt tenn. Byggnaden på Storgatan där Östling bodde med den intilliggande lägre verkstadsdelen finns kvar än idag och kallas Tenngjutargården. Östling var upplärd i Jönköping och blev mästare 1762 i Vimmerby där han var verksam till 1790.
Tack vare svensk statistik över tenntillverkningen i Sverige mellan åren 1754 – 1912 går det att fastställa i vikt mätt vad varje mästare förbrukat under sin mästartid. Gudmund Östling var en gigant med sina 65 277 skålpund. Medelvikten för ett tennföremål var lite drygt ett skålpund vilket betyder att Östlings verkstad på Storgatan producerade ett stort antal föremål under de 28 åren i Vimmerby.

Att tillverka är en sak men det gällde även för Östling att få avsättning för varorna på marknader och hos återförsäljare runt om i södra Sverige. Trots den omfattande produktionen tummade han inte på kvalitén, kanske var det därför han sålde så bra.

Tekannans form och utförande

De första tekannorna i tenn hade en päronform. Under rokokon blev den tilltryckta klotformen populär. Tennföremål har ofta fått låna former från föremål i silver som i sin tur inspirerats av fajansföremål. Östlings tekanna har en dekor av vridna åsar och är försedd med ett ledat bygelhandtag. De vridna åsarna är en mycket typisk och omtyckt rokokoform.

Tennet är den fattiges silver

Tenngjutarna var bra på att snabbt följa tidens modestilar. Tennet var inte bara prisvärt utan även tåligt och användbart och lätt att rengöra. En växande borgarklass föredrog tenn i ljusstakar, senapskannor, såssnipor, saltkar, fat och uppläggningsfat. Den som inte hade råd med en soppterrin eller tekanna i silver kunde satsa på samma modell i tenn. Det var på detta sätt uttrycket ”tennet är den fattiges silver” uppstod.

Kalmar läns museum har förvärvat kannan 2014.

Richard Edlund
Antikvarie

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004