Jon Engström – en mångsidig mångsysslare

Lantbrukarparet Carl Engström och Margaretha Lindeström på Kärnebo gård i Fliseryds socken fick den 7 april 1794 sitt förstfödda barn, en gosse som i dopet erhöll namnet Jon. Så småningom omfattade deras barnaskara sju personer. Familjen Engström tillhörde den ekonomiskt starka gruppen ofrälse ståndspersoner som växte fram under 1700-talet. De kunde därför bland annat ge sina barn en mycket bra skolutbildning.

Detta kom inte minst den förstfödde Jon till del som blev student vid såväl Uppsala som Lunds universitet. Den fortsatta utbildningen resulterade i att han blev medicine doktor den 25 juli 1818 i Lund. Som nyutexaminerad antogs Jon Engström som bataljonsläkare vid Värmlands regemente hösten 1818. Denna läkartjänst innehade han till hösten 1825.

Under studietiden kom Jon i kontakt med tidens stora svenska litteratur och författare. Detta kom han också att syssla intensivt med under perioder av sitt liv. Hans litterära kvarlåtenskap består av lyriska dikter, dramer, romaner och reseskildringar. Stilmässigt kan det mesta hänföras till den götiska-romantiska strömningen i Sverige under första hälften av 1800-talet. Jon Engström tog dessutom till pennan som vapen för att skriva dräpande och tämligen illa maskerade uppgörelser i romanform beträffande högadliga grannar och konungens befallningshavande i Kalmar län.

Sedan Jon Engström tagit avsked från bataljonsläkartjänsten utövade han ingen läkarpraktik annat än undantagsvis. Bokstavligt talat hamnade den ännu bevarade läkarväskan på hyllan. Istället lades kraften som sagt på litteratur och skrivande samt på en omfattande affärsverksamhet, vilken krasst gick ut på att använda konjunkturerna för att exploatera skogsbeståndet. 

Genom sin affärsverksamhet med virkesmåttet i högsta hugg blev Jon Engström riksbekant på grund av en även för denna tid ovanlig hänsynslöshet, vilken förskaffade honom namnet Trädoktorn. Tämligen obekymrad om äganderätt, gränser och andra formaliteter tog han för sig. Såväl stämningar som åtal haglade över Engström, men med vass penna och durkdriven stil fullföljde han talan ända upp till Högsta domstolen. Han tog fram pennan och avslutade med att klämma dit bibelspråket ”Och bedje om ett svar” med sigillet! 

Trots detta processande fortsatte han parallellt med avverkningen och sågningen. Sedan rättegångskostnaderna och skadeersättningarna hade betalats, återstod ändå ett betydligt överskott på affären, och Engström samlade en stor förmögenhet. Vid ett flertal tillfällen använde Jon Engström Kalmarpressen i sin kamp. Men hans önskan att ha ett helt eget språkrör resulterade i att Engström i oktober 1841 grundade ett eget organ, Barometern. Tidningen blev, så länge Engström ledde den, till stor del ett forum för hans mellanhavanden med grannar och myndigheter. Han maskerade skickligt kritiken med fraser mot ”de högmögende, som hudflängde de små, som utsögo landets märg och gödde sig av folkets svett”

Sammantaget var Jon Engström en fängslande man, hjälpsam och en god husbonde mot underlydande. Men dubbelheten i hans väsen gör honom emellertid svår att förstå – såväl i sin samtid som i nutid.

Ett tidigt porträtt av Jon Engström, en teckning från 1834 av Maria Röhl, visar en ung romantiker i tidens stil medan ett fotografi från 1860-talet visar en gammal barsk herre, icke utan medvetande om sitt eget värde. De båda porträtten illustrerar på ett förträffligt sätt det motsägelsefulla i Engströms väsen.

Peter Danielsson
Antikvarie

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004