Skärgård
Kulturmiljö – kulturarv – är ord som väl stämmer in på skärgården. Men det är ett kulturarv som...
Läs merDe allra flesta av dagens öländska kvarnar är stubbkvarnar från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Beteckningen stubbkvarn förklaras av att kvarnhuset vilar på en stor stubbe. När vingarna inför malning ska vändas mot vinden vrids hela kvarnhuset omkring den fasta stubben. Modellen är mycket ålderdomlig och väderkvarnar med motsvarande konstruktion har förekommit i Sverige från tiden omkring år 1300. Första gången en öländsk kvarn nämns i text är år 1546. Hur gammal den äldsta av dagens bevarade kvarnar är vet vi inte. Troligen finns det kvarnar som i alla fall har vissa delar som bevarats från 1600-talet eller tidigare. På Borgholms stadsmuseum finns en tillvaratagen hjärtstock med årtalet 1441 inristat.
Den första inventeringen av Ölands kvarnar gjordes av en statlig kvarnkommission 1697-1699. Kommissionen kom fram till att det sammanlagt fanns 375 väderkvarnar och 188 vattendrivna så kallade skvaltkvarnar. Vi kan förut-sätta att alla väderkvarnar vid denna tid var stubbkvarnar. Bristen på större åar och den ojämna tillgången till vatten i mindre bäckar gjorde att skvaltkvarnen med tiden helt konkurrerades ut av väderkvarnen. Efter 1700-talets mitt minskade skvaltorna snabbt i antal och idag finns ingen bevarad.
Under 1700-talet mer än fyrdubblades antalet väderkvarnar. Från 1699 till 1808 steg siffran från 375 till 1677. Störst var ökningen från mitten av 1700-talet, under samma period som skvaltkvarnarna successivt försvann.
En av de främsta förklaringarna till ökningen var att en kunglig förordning år 1746 lättade på de förbud mot avverkning av skog som funnits ända sedan den kungliga djurgårdsinrättningens bestämmelser utfärdades omkring 1570. Från 1746 fick ölänningarna möjlighet att använda vissa ekar för byggnadsändamål, efter godkännande av kronans skogvaktare. De lokala skogvaktarna var mer frikostiga än myndigheterna avsett. I sin bok ”Beskrifning öfwer Öland” från 1765 hävdade häradsfogde Petter Åstrand att det efter 1746 byggts allt för många kvarnar och att man använt sig av onödigt fina ekar. Han menade att varje bonde med någorlunda förmögenhet byggt sig en egen kvarn.
Villkoren för Ölands bönder förbättrades under 1800-talets första decennier. Djurgårdsinrättningen upphävdes 1801. Efter utmarksdelningar 1816 och 1819 övertog byarna äganderätten till utmarkerna från Kronan. Också enskiftesreformen från 1807 och reformen om laga skifte från 1927 bidrog till den positiva utvecklingen. Antalet kvarnar fortsatte att öka, om än i mindre takt än tidigare.
I ett kungligt brev från 1808 fanns bestämmelser som syftade till att motverka byggandet av fler kvarnar på ön. Från 1808 till 1822 ökade antalet väderkvarnar bara från 1677 till 1713. Vid sidan av det kungliga brevets bestämmelser kan avmattningen också ha berott på att behovet i stort sett redan var uppfyllt. Även om byggandet av väderkvarnar hade minskat något i intensitet fortsatte antalet öka fram till omkring 1850, då man tror att maximisiffran 2000 uppnåddes.
Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrifning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. De många kvarnarna i Vickleby kommenterades 1816 av en annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren. Han berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor. Blott vid Weckleby och Carlevi byar räknar man omkr. 50 st. Hvar bonde har nästan alltid 2 sådane, en hvete och en Rågquarn,…” Löfgren såg det främst som en misshushållning med ekskog, men var ändå imponerad av vyn med alla kvarnar på rad. Sett från sjösidan tyckte han, trots allt, att kvarnarna vid landborgskanten gav ”… ett förmöget och vackert utseende.”
Omkring sekelskiftet 1900 minskade antalet väder-kvarnar drastiskt på Öland. Inledningsvis revs flest kvarnar på den södra och mellersta delen av ön, där moderniseringen av jordbruket gick snabbast. De små stubbkvarnarna slogs ut av nya tekniskt överlägsna kvarnar – först de stora holländarkvarnarna, sedan ångkvarnar och kvarnar drivna av råolja. Så småningom kom även eldrivna kvarnar och kvarnar som kunde kopplas till gårdens traktor.
Längst upp på norra Öland gick minskningen av antalet väderkvarnar inte lika fort. Där till och med ökade siffran fortfarande något vid sekelskiftet 1900, och så sent som omkring 1920 lär det ha byggts någon enstaka kvarn i Föra socken. Sett över hela ön sjönk dock siffran snabbt. När Bertil Palm 1954 lät räkna Ölands alla väderkvarnar fanns det 437 kvar.
Fram till mitten av 1800-talet hade i princip alla väderkvarnar på Öland varit av typen stubbkvarnar. Vid denna tid fick de konkurrens av större och effektivare holländarkvarnar. Den nya kvarntypen antas ursprungligen ha utvecklats i Holland under 1570-talet. Holländarkvarnens konstruktion skiljer sig från stubbkvarnen genom att det här bara är den översta delen, hättan, som är vridbar. Holländarkvarnarna drevs alltid som tullkvarnar. Till skillnad från en husbehovskvarn användes tullkvarnen för yrkesmässig malning. Där fanns en mjölnare som malde mot betalning, i äldre tider in natura – mot ”tull”.
Bilden nedan visar Anders Wahlstöm framför holländarkvarnen i Björnhovda. I sin ungdom på 1940-talet hjälpte Anders sin far, mjölnaren John Wahlström, att mala i kvarnen. Liksom de flesta övriga holländarkvarna på ön är den hitflyttad från fastlandet. Den hämtades från Sandås i Kalmar 1880. Omkring sekelskiftet 1900 fanns det ungefär 30 holländarkvarnar på ön. Idag återstår ett tiotal.
Hotet mot de öländska kvarnarna uppmärksammades av Anders Billow i Svenska Turistföreningens årsskrift 1921. Billow ville ”… fästa uppmärksamheten på dess snara försvinnande ur den öländska landskapsbilden.” År 1933 bildade Kalmar läns fornminnesförening och Ölands kulturminnesförening gemensamt en kvarnkommitté med syfte att rädda kvarnarna. Framåt 1950-talet fick kvarnkommittén hjälp i sitt arbete av de många lokala hembygdsföreningar som grundades vid denna tid. Hembygdsföreningarnas praktiska underhållsarbeten har sedan dess varit av avgörande betydelse för kvarnarnas bevarande.
Föreningarna äger och förvaltar idag omkring en tredjedel av öns kvarnar. De övriga är privatägda. Kvarnkommitténs arbete som pådrivare i frågor som rör kvarnar har numera i huvudsak övertagits av Ölands Kvarnförening, bildad 2008. Vid den inventering föreningen nyligen genomförde kom man fram till att det idag finns 351 kvarnar kvar på ön.
I kapitlet Om väderkvarnar, mjölnare och malning ur boken Byggda minnen – Berättelser från Öland och östra Småland, visar Torslunda hembygdsförening hur det går till att mala i en stubbkvarn.
För den som vill läsa om renoverings- och konstruktionsfrågor rekommenderas Evert Johanssons skrift Ölands väderkvarnar, Vård- och underhåll.