Sankt Nikolaus

    Sankt Nikolaus har sitt ursprung i Turkiet där han föddes år 270 år e Kr i en förmögen familj. Han utbildade sig till präst och blev biskop i Myra. Han dog den 6 december 347. Under sin livstid uträttade han en mängd mirakler. Han blev sjömännens skyddshelgon. Ryktet om honom spred sig längs kusterna i Europa.

    I Sverige finns det kyrkor och tempel som bär hans namn. Efter hans död vallfärdade människor till graven i Myra. Italienska köpmän ville föra honom från det östromerska riket till det västromerska och försökte stjäla liket 1087. De fick inte med sig allt, halva underkäken och ett strålben saknades. Liket fördes till Bari där påven Viktor lät gravsätta honom. Dagen fördes in i kalendern som Nikolaus helgondag. Med tiden blossade en Nikolauskult upp i Europa. I Frankrike blev han skolpojkarnas skyddshelgon. Firandet tog sig uttryck i utklädningsupptåg. En vuxen uppträdde som biskop och delade ut beröm och godis åt eleverna. Nikolaus hade med sig en djävulsfigur med horn och päls.

    Denne höll ett ris i ena handen och en säck i den andra. De busiga och lata barnen slog han med riset och hotade att stoppa ned dem i säcken. på 1500-talet under reformationen ändrades synen på helgonen. Jesusbarnet fick överta helgonets roll och istället uppstod den tyska Christkindlein-traditionen som i Sverige förvandlades till Lucia. På andra håll fick Nikolaus leva kvar som en skäggprydd biskop med mantel och mitra och kallades Weinachtsmann – julgubbe. Han tog sig till Norden via Italien och Normandie och kom för cirka 600 år sedan. Vid mitten av 1800-talet smälte han samman med den inhemska gårdstomten till jultomten.

    Text: Barbro Johnsson