Trettonhelgen

Högtiden firas till minne av Kristi uppenbarelse och är den äldsta fest i kristenheten som firas på ett bestämt datum, den 6 januari. Den kallas också för epifania, uppenbarelse (av Kristi härlighet). Dagen har fått tre olika evangelietexter och den vi bäst känner till är den, där det berättas om de tre vise männen från Österns länder, Caspar, Melchior och Baltasar (heliga tre kungar) som leddes av stjärnan till Jesusbarnet i Betlehem, där de överräckte sina gåvor bestående av guld, rökelse och myrra. De tre kungarna kom i traditionen att representera de tre kända världsdelarna, Afrika, Asien och Europa, de avbildas också som en ung, en vuxen och en ådring, livets tre stadier. De tre kronorna i svenska riksvapnet syftar på de tre vise männen. Vapnet användes redan av kung Magnus Eriksson på 1300-talet. De andra texterna för helgen handlar om Jesu dop och om bröllopet i Kana. I ortodoxa länder som Grekland och Ryssland firas helgen med vattenvigningar och att doppa sig själv till minne av Jesu dop. Så gör man också i det vinterkalla Ryssland. Skolpojkar på latinskolorna uppförde detta skådespel med Jesu födelse under sockengången från 1500-talet och från vilken den folkliga seden med stjärngossar som brukade framträda vid Trettonhelgen härstammar. Seden importerades från Danmark med stjärnsångare och Staffanssångare. Stjärngossarnas djäknegång kunde ge dem stora summor pengar. Denna sed förbjöds 1835. Djäknarnas sockengång inspirerade ungdomar på landsbygden att själva gå omkring med den ljusa stjärnan. Trettondagsafton var det sista tillfället att ha ett ungdomsgille och lekstuga under julhelgen och det var till en sådan fest som stjärnsångarna tiggde bidrag. Trettondagen var julens sista helgdag. Smålänningarna kallade dagen för änglafardagen, då familjens julfirande dödingar ansågs återvända till sina gravar.