Fynden

Vraket av Kronan utgör ett s k slutet fynd. Med slutet fynd menas en samtidig nedläggelse av en mängd föremål på samma plats. Man säger då att föremålen tillsammans bildar en funktionell helhet. Ett slutet fynd, bestående av flera fynd påträffade på en och samma plats, kan bidra med åtskillig mer information än enstaka fynd påträffade på olika platser, genom fyndsammanhanget – kontexten. Föremålens inneboende information får ett helt nytt värde, även om de tidigare påträffats i skilda sammanhang. Hittills har närmare 35 000 föremål bärgats från Kronan. 95 % av skrovområdet är utgrävt.

Utgrävningssäsongerna 1982-83 påträffades vad som skulle visa sig vara den största skatten av myntat guld som någonsin gjorts i vårt land. Djupt ned i vraket, bland resterna av ett sönderslaget träskrin, hittades 255 guldmynt samt flera silver och kopparmynt. Bland mynten låg även andra föremål som navigationsinstrument, verktyg, en sönderslagen glasflaska och en guldring. Mynten är präglade under perioden sent 1400-tal till förlisningsåret 1676.

Präglingsorterna varierar stort. Platser som Kairo, Sevilla, Reval (nuv. Tallinn), Aleppo i Syrien och Gümüşhane i Turkiet finns representerade bland mynten. Det faktiska värdet på guldmynten är beräknat till 550 riksdaler. Detta motsvarar ungefär en tredjedel av riksamiralens årslön. Myntskattens stora värde är dock egentligen det historiska.

Guldmynt var ett relativt ovanligt betalningsmedel i 1600-talets Sverige. Kronanmynten har dessutom en stor geografisk och tidsmässig spridning. Detta kan betyda att skatten redan under 1600-talet utgjorde en myntsamling eller förmögenhetssymbol. Vissa indicier pekar mot att skatten kan ha tillhört t f riksamiralen Lorentz Creutz. För att belysa de stora klasskillnader som rådde i dåtidens samhälle kan nämnas att en vanlig daglönearbetare skulle ha behövt jobba 10-20 år för att tjäna ihop till skattens värde. Detta kan jämföras med riksamiralens tredjedels årslön. Man bör i sammanhanget komma ihåg att högre befäl ofta gjordes personligen ansvariga för materiella förluster i flottan. Bötessummorna som pålades den skyldige kunde uppgå till mycket höga belopp. De flesta av guldmynten i Kronans skatt är s k dukater. Detta internationella guldmynt infördes i Sverige 1654. Dukatens finvikt uppgick till 3,39 gram. I Kronanskatten finns både enkel-, dubbel- och tiodukater. Mynt och mynträkning varierade stort under 1600-talet. Värdet på skatten är beräknat till 297 dukater = 550 riksdaler = 14 300 mark k m (kopparmynt) = 3 575 daler k m = 1 191 daler 21 1/3 öre s m (silvermynt), baserat på 1 daler s m = 3 daler k m, 32 öre på varje daler, 8 öre på varje mark.

Några prisjämförelser:

k m = kopparmynt

1 dagsverke=24 öre – 1 daler 16 öre k m.

1 tunna lax (drygt 125 l) = 60 daler k m.

1 tunna oxkött = 21 daler k m (fläsket var dyrare!).

1 tunna råg (c a 150 l) = 5-8 daler k m.

1 tunna vete = 15 daler k m (vete var ovanligt i Sverige vid denna tid).

1 aln enklare tyg = 8 daler k m.

1 aln sammet = 24 daler k m.

1 par lapphandskar = 18 öre k m.

1 tunna öl (125 l) = 20-25 daler k m.

1 bok (huspostilla) = 25 daler 16 öre k m.

Brevporto Stockholm – Vadstena = 9 öre k m per lod (13 gram).

Ännu en guldmyntskatt påträffades på vrakplatsen sommaren 2000 när ett område av Kronans trossdäck undersöktes. Bland mängder av krossade föremål hittades 46 gulddukater väl samlade, vilket indikerar att de ursprungligen legat i någon form av behållare. Övervägande delen av mynten är från Förenade Nederländerna och det Tysk-romerska riket. De är slagna mellan åren 1559 och 1675. Ägaren till mynten är okänd, men han måste sökas bland det högre befälet ombord på skeppet. Skatten är den fjärde största guldmyntskatten som påträffats i Sverige.

Silvermyntskatterna

Sommaren 1989 blottlades den dittills största silvermyntskatten som påträffats i svenska vatten. Knappt 1 000 mynt, det äldsta slaget i Gelderland i Nederländerna under 1520-talet, låg väl samlade på undre däck. Somrarna 2005 och 2006 har 1989 års silverskatt vida överträffats. I två kistor har sammanlagt mer än 20 000 silvermynt påträffats med en total vikt av 60 kg. 2005 års behållare, en flätad korgkista, visade sig innehålla en silvermyntskatt om 6 500 st silvermynt varav ca 6 200 4-öringar, samtliga präglade 1675 bärande myntmästaren Daniel Faxells monogram. Övriga mynt utgjordes av ca 200 centraleuropeiska mark- och thalermynt från 1620-talet samt några kopparmynt. Skattens vikt uppgår till 27 kg. I korgkistan påträffades även ca 600 mässing- och silverknappar samt högreståndskläder. Sannolikt är mynten avsedda som en handkassa till befälhavaren. Under normala förhållanden betalades lön ut på land. Det faktum att ett tennfat som bär t f riksamiralen Lorentz Creutz och hans maka Elsa Duvalls initialer påträffades intill skatten, pekar mot att även mynten kan ha tillhört Creutz.

Alldeles invid en 36-pundig kanon från det undre däcket påträffades 1991 en scharlakansröd uniformsliknande jacka. Vid fyndtillfället satt delar av ägarens skelett kvar i jackan. De bevarade skelettdelarna visar att mannen var relativt liten till växten. Fyndet är intressant främst beroende på jackans höga bevarandegrad och de uniformsliknande attribut som återfinns på ärmarna. Sannolikt har jackan tillhört en person av hög rang.

Vid denna tid fanns ingen standardiserad uniformering i den svenska flottan. Den kommer först ett hundratal år senare. Trots detta återfinns tvärgående galoner på ärmarnas nederdel. Dessa uniformsattribut är unika för denna tid. Eftersom inget jämförande material finns att tillgå är det i dagsläget svårt att tolka jackans ursprung och betydelse. Måhända kan ytterligare fynd från Kronan kasta ljus över denna gåta. Det finns en bevarad specifik uppgift på vad kaptenen på amiralsskeppet Svärdet, Olof Nortman, hade med sig för kläder ombord och förlorade då skeppet förliste timmarna efter Kronan. Han hade “två klädningar, en pajrock, en regnkappa, en ny vargskinnsrock, ett par vargskinnshandskar, två hattar, tolv halsdukar, tretton par ull-, redgarns- och trådstrumpor, ett par silkesstrumpor”. Kronan höll de gemene – dvs de enkla besättningsmännen – med beklädnad under tjänstegöring. Det var dock inte frågan om någon slags uniform. En “båtsmansklädning” bestod av jacka och kortbyxor. Någon gång, företrädesvis på vintern, fick manskapet en lärftskjorta, ett par långstrumpor och ett par skor. Dock ingick inte någon huvudbonad! Jacka och byxor var av blått kläde, strumporna av ull och skorna av smorläder. Rester av detta enkla kläde grävs nu fram på vrakplatsen. De gemene bestod av båtsmän och bösseskyttar. Båtsmännen seglade skeppet och bösseskyttarna hanterade bössorna – kanonerna. Det dåtida Sverigevar indelat i 3 regementen med tillsammans 17 kompanier av båtsmän och bösseskyttar.

Trumpeten som hittades på Kronans mellersta däck är en sofistikerad orkestertrumpet tillverkad i Nürnberg 1654 av instrumentmakaren Michael Nagel. Musikarkeologer förvånas över fyndet eftersom man knappast förväntade sig att hitta ett sådant instrument på ett krigsskepp. Trumpeter för cermoniella bruk var betydligt enklare i utförande. Fyndet visar att Kronan som amiralskepp och flottans stolthet hade en särskild status.

Flera musikinstrument har hittats på Kronans vrakplats. Rester av tre fioler och en viola da gamba – ett celloliknande instrument – utgör intressanta stränginstrument ombord. Dessutom har en trumma och fragment av ytterligare en möjlig trumpet grävts fram. Till musikinstrument skulle man också kunna räkna andra tonskapande föremål som skeppsklockan och båtsmanspipan som bärgats från vraket. Exakt vilka som trakterat de påträffade instrumenteten är svårt att säga. Det fanns både trumpetare och trumslagare ombord. Det troligaste är dock att de mer avancerade intrumenten tillhört några av det högre befälet ombord och använts för privat bruk. En tragisk historia med musikalisk anknytning utgör släkten Rams öde. Trumpetaren Sven Olofsson Ram och hans båda söner, trumpetaren Olof Svensson Ram och pukslagaren Hans Svensson Ram omkom alla tre när Kronan gick under.

I gränsområdet mellan det understa av de tre kanondäcken och det underliggande trossdäcket, påträffades under utgrävningarna två intakta timglas. Fyndet var minst sagt oväntat eftersom området mest bestod av krossat material. Anledningen till att timglasen bevarats var att de hamnat i en ficka med segelduk och rep och på så vis “emballerats”. Vid fyndtillfället fanns den ursprungliga finkorniga sanden kvar i glasen. Det mindre av de två timglasen är sannolikt ett s k logglas som användes vid beräkning av fartygets fart.

Timglas användes för att mäta tiden. Ofta fanns tre glas ombord. Två större som var avsedda för vakttjänsten som var uppdelade i fyratimmarspass, samt ett mindre som användes vid den s k loggningen. Vid loggningen mättes fartygets fart genom att en sektorformad träskiva fäst vid en lina med knutar (knopar) slängdes i vattnet. Efter 30 sekunder togs loggen in och antalet knopar på linan som löpt ut räknades. Farten kunde därefter anges i knop.

Ett av de första fynden som påträffades på vrakplatsen var ett kabinettsskåp. Det grävdes fram längst akterut i vraket där fartygets officerare hade sina kvarter. Skåpet är 42 cm långt, 29 cm högt och består av nio lådor. Innan fyndet öppnades efter bärgning, genomfördes en röntgenfotografering. På röntgenbilden syntes flera av de föremål som fanns inne i skåpet. Med hjälp av den information som bilden lämnade kunde konservatorerna öppna kabinettsskåpet på ett lämpligt sätt.

Kabinettsskåpet innehöll inte mindre än 54 föremål. Man hittade navigationsinstrument som ett solur, passare, en linjal och en gradskiva. Där fanns också en pipkrats, mynt, pennor, verktyg och bestick. Skåpet har helt säkert tillhört en av officerarna på Kronan. Det stora flertalet av fartygets besättning hade betydligt färre föremål med sig ombord. I deras bylten fanns kanske en sked, en mugg, några mynt och verktyg. Fynd av kritpipor visar att tobaksbruket var utbrett. Under raster fick besättningsmännen “supa” – d v s röka – sin tobak i kritpipor av bränd lera på ett särskilt ställe i fartyget. Användandet av eld ombord var mycket begränsat p g a risken för eldsvåda.

1987 påträffades en 155 cm hög och 60 kg tung träskulptur som tillhört den utvändiga utsmyckningen av Kronan. Vid fyndtillfället fanns både järnspikar och färgrester kvar på den imponerande figuren. När skulpturen bärgats flöt den på vattenytan. Efter 311 år på Östersjöns botten var den fortfarande inte sjödränkt. Skulpturen som föreställer en man iförd romersk krigardräkt är sannolikt pfalzkonungen Karl X Gustav. Fotställningen i s k kontrapost, den krökta näsan, den plymkrönta hjälmen och den ansenliga buken, är samtliga attribut som tillkommer en man med stor makt och hög ställning. Vikten av att avbilda den enväldige konungen av Guds nåde var en lika naturlig som självklar manifestation vid denna tid. I ett större perspektiv måste hela skeppet Kronan ses som en manifestation av makt och ideal. Kronan är därför både en krigsmaskin och ett palats utsmyckat i enlighet med dåtidens stilideal, barocken.

Skeppens utsmyckningar hade till uppgift att uppfostra och undervisa betraktaren i dygder och ideal. Med största sannolikhet hade alla de större kapitalskeppen och i synnerhet regalskeppen – dvs de skepp som namngavs efter riksregalierna (Kronan, Äpplet, Nyckeln, Svärdet, Scepter/Spiran) och övriga konungsliga attribut – omfattande allegoriska utsmyckningar. Även om regalskeppet Vasa utgör ett lysande undantag, finns idag få konkreta rester bevarade av 1600-talets skeppsutsmyckning. Kronans utsmyckningar skiljer sig också från Vasas, främst med avseende på den höga bevarandegraden och en annorlunda färgsättning. Kronans skulpturer var sannolikt mer förgyllda än Vasas som tycks ha varit målade i mer naturalistiska färger. Fynden av invändiga skulpturenheter i ursprungligt läge i amiralskajutan på Kronans övre däck och i officersrummet på mellersta däck 1983-85, var av avgörande betydelse för förståelsen av förlisningen och vrakets kondition. Skulpturerna grävdes fram i ursprungligt läge, trots att de järnspikar som naglat fast dem vid skotten sedan länge rostat bort. Det indikerar att fartygssidan vilat i plant läge sedan förlisningstidpunkten. Detta innebär i sin tur att den underliggande, utvändiga utsmyckningen sannolikt ligger inpressad i den syrefria glacialleran under skrovsidan. De goda möjligheterna att rekonstruera fartygssidans ursprungliga utsmyckning mot fartygssidan, utgör ett arkeologiskt motiv för en framtida bärgning av den bevarade babordssidan. Med stor sannolikhet slumrar en konsthistorisk skatt i Östersjöns djup.

Redan ett decennium efter Kronans förlisning bärgades inte mindre än 60 av skeppets 110-114 bronskanoner. Arbetet genomfördes med hjälp av en dykarklocka. Arbetet skedde på initiativ av flottans chef generalamiralen Hans Wachtmeister som själv deltog i slaget där Kronan gick under. Sedan upptäckten 1980 har 44 kanoner bärgats. 11 har påträffats utanför vrakplatsen, de övriga inom skrovområdet. 40% av de bärgade kanonerna är s k troféer, dvs krigsbyten tagna från fienden, övriga svenska. Den äldsta kanonen som hittills påträffats är gjuten 1514, den yngsta 1661. Det lättaste stycket väger ca 300 kg, den tyngsta närmare 5 ton. På bilden bärgas en 30-pundig bronskanon i samarbete med kustbevakningen. Kanonen visade sig vara gjuten i Wien 1627 och är sannolikt ett krigsbyte från det trettioåriga kriget (1618-48).

Storleken på Kronans kanoner varierar mellan 3 och 36 pund. Pundtalet är relaterat till kulans vikt i skålpund, som vid den här tiden uppgick till ca 420 gram. Av stabilitetsskäl var de lättaste kanonerna placerade högst upp i skeppet, medan de extremt tunga kanonerna stod midskepps på det understa av de tre genomgående batteridäcken. Man kunde skjuta drygt 2 km med de största pjäserna. Eldhastigheten torde inte ha varit högre än 6-8 skott/timme, p g a den starka värmeutvecklingen i bronsgodset. För att sänka temperaturen i godset begöt man kanonerna med vatten och lade fuktade fårskinn på bakstycket. Det krävdes åtskilliga man för att hantera de större kanonerna. Det måste ha varit en mycket ogästvänlig miljö på kanondäcken p g a bullret och den kraftiga rök som dåtidens svartkrut utvecklade.

Av Kronan återstår knappt 2/3 av babords skeppssida från akter föröver. Det sammanhängande skrovpartiet är ca 40 x 20 meter. Babordssidan ligger plant mot botten, i samma läge som skeppet kantrade. Mot skrovets insida vilar tusen sinom tusen föremål. C a 35 meter WSW om den centrala vrakplatsen ligger en 22 x 8 meter stor lossbruten del av skeppets styrbordssida. Kronan kan delas in i sju däck. Högst upp i aktern ligger hyttdäcket (ca 10 meter långt), sen följer nedåt räknat skansdäcket (ca 20 meter långt), övre, mellersta och undre däck, trossdäck och längst ned hålrummet, dit de senaste årens utgrävningar varit förlagda. På samma nivå som skansdäcket, men i den förliga delen av fartyget låg backdäcket.

Kronan vilar på en slät sandbotten. När vraket påträffades är stora delar av det sargade vraket översandat. Ett tjugotal kanoner påträffades dock ytligt liggande på sanden i och utanför vraket. Främst tre faktorer är orsaken till att vraket brutits ned. Explosionen som föregick förlisningen, sand- och vattenerosion samt mänsklig åverkan som industriellt fiske och minsvepning. Den ljusa botten samt avsaknaden av både vegetation och föroreningar ute till havs, medverkar till att sikten på vrakplatsen är extremt god. Över 25 meter som bäst! De goda siktförhållandena underlättar dokumentationsarbetet på botten. Både video- och stillbildskameror kan användas. I vrakplatsens västra del sticker de sparsamma resterna av styrbordssidan upp 1-2 meter över botten. Styrbordssidan slets sönder av den uppåtriktade tryckvågen i samband med explosionen. I söder har skeppet gått mitt itu med följden att förpartiet saknas. I norr sticker det massiva akterpartiet upp ca 4 meter över botten. Den massiva akterstäven är i likhet med skrovet i övrigt gjord i solid ek.

I Östersjöns bräckta vatten kan inte den träförstörande skeppsmasken Teredo Navalis existera. Därför är förutsättningarna extremt goda för bevarande av trä och annat organiskt material. Bottensedimentet på vrakplatsen består av en tjock morän- och glaciallera under ett ytligt skikt av sand. Den fina, syrefria leran bevarar såväl organiskt som oorganiskt material som bäddats in i den.