Mäster Gudmunds tekanna från Vimmerby

Först i slutet av 1700-talet började människor i Sverige att slå sig ner någorlunda bekvämt för att enbart umgås med varandra. Den som hade råd satt gärna i en bekväm trågsoffa eller på stoppade stolar i ett rum som värmdes upp av en sprakande kakelugn. På fällbordet dukade man gärna fram kaffe eller te, två drycker som under 1700-talet blev alltmer uppskattade bland borgerskapet, präster och välbeställda bönder.

Den här tekannan i tenn bidrog förhoppningsvis till otvungen samvaro under lång tid sedan den tillverkades i Vimmerby 1778. Skråmästaren och tenngjutaren Gudmund Östling var verksam i Vimmerby, en stad som är känd för sitt tenn. Hans bostad och verkstad finns kvar än i dag och kallas Tenngjutargården. Östling var upplärd i Jönköping. 1762 blev han mästare i Vimmerby där han var verksam till 1790.

Tennet var den fattiges silver. Materialet var inte bara prisvärt utan även tåligt, användbart och lätt att rengöra. Tenngjutarna snappade upp tidens olika modestilar – under 1700-talets andra hälft var det rokokostilen som gällde.

En växande borgarklass föredrog tenn i ljusstakar, senapskannor, såssnipor, saltkar, fat och uppläggningsfat. Den som inte hade råd med en soppterrin eller tekanna i silver kunde satsa på samma modell i tenn. Så uppstod uttrycket ”Tennet är den fattiges silver.”

Tidsålder: 1700-talet

Tekanna

Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum