Sägenomspunnen näverlur från Gullabo

En del föremål i länsmuseets samlingar är kopplade till spännande berättelser och traditioner. Så är det med den här näverluren från Gullabo i Torsås kommun i södra delen av Kalmar län. Sägnen berättar om hur flera av ortnamnen i Gullabo kom till.

När pesten på sommaren 1350 härjande i vårt land, lämnade den i Gullabo socken kvar endast en ung kvinna. Här satt hon nu ensam i skogen. Varje dag hämtade hon vatten ur Blå källan, men en dag fann hon att dess vatten började sina. Det var farliga tecken, ty den dag källan sinade skulle hennes släkt dö ut. Förfärad gav hon sig ut med sin näverlur i skogarna och lät dess genomträngande toner dallra ut i alla väderstreck för att påkalla hjälp.

Samtidigt strövade i skogarna en man vid namn Bonde Gul. Även han hade blivit ensam på sin faders gård i Långasjö socken och givit sig ut för att få kontakt med människor. Han drog nedåt de väldiga gränsskogarna mellan Småland och Blekinge. Där hörde han en dag näverlurens vemodiga toner. Så fann kvinnan och mannen varandra.

Bonden stannade, de båda gifte sig, och efter sin fädernegård Öjaby gav han gården namnet Öjabymåla, som senare blev Öjabomåla. Blå källan började åter flöda och den har inte sinat sedan dess. Näverluren, som Bonde Guls hustru hade tutat i, gick länge i arv inom släkten. Den skog, där de unga möttes, kallade de Tuthult. Där byggdes längre fram i tiden en gård av ett av Bonde Guls barnbarn. Så har Öjabomåla och Tuthult fått sina namn. Bonde Gul ska ha gett namn åt Gullabo.

Förutom att berättelsen är spännande och fantasieggande är den intressant som förklaringssägen till uppkomsten av flera orts- och gårdsnamn i socknen och hur den kopplas till ett föremål. Eftersom ett verkligt föremål spelar en avgörande roll i berättelsen, upplevs sägnen som mer trovärdig. Att en sägen är äldre än själva föremålet som den knyts till, är inte ovanligt.

Tidsålder: Medeltiden

Näverlur

Näverlur

Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum