Sjöfart och fiske

Sjöfart har alltid varit av stor betydelse för människorna längs Smålandskusten och på Öland och för dem som levde nära inlandets vattenvägar. Länge var vattnet den bästa färdvägen – i den mån landsvägen faktiskt ledde dit man önskade resa, fick resenären uppleva hur smala och dåligt underhållna de var.

Under 1800-talet fick sjöfarten ett kraftigt uppsving – men vi ska komma ihåg att den vilar på men vi ska komma ihåg att den vilar på en mångtusenårig historia: Vattnet har alltid varit en del av berättelsen om människan.

Med industrialiseringens behov av import och export och med nya tekniska framsteg kom de stora segelskutornas tid. Vid mitten av 1800-talet infördes också näringsfrihet och frihet för handel utanför städerna, vilket var en förlösande kraft för handel, hantverk och industri.

Handeln hade länge varit av intresse för kungamakt och städernas borgare som ville koncentrera handeln till städer och senare också till köpingar – men under 1800-talet spirade en ny företagsamhet.

Godsfrakten ökade, skutorna blev större och fler. Smålandskusten hyste ett flertal varv för träskutor som i Västervik, Figeholm, Timmernabben, Ekenäs och Bergkvara. Köpingen Bergkvara var runt sekelskiftet 1900 hemmahamn för 34 fartyg med en omfattande rederinäring. Hela samhället och trakten runt omkring levde av sjöfarten. Förutom sjöfolket fanns också redare, skeppsbyggare, skeppsmeder, repslagare, segelsömmare, lotsar, tullare, köpmän, bodbiträden och alla hustrur som skötte ruljangsen hemmavid.

Livet till havs omgärdades av spänning och mystik, en egen kultur med egna berättelser och kulturella uttryck som till exempel sjömansvisor. Mistluren och sjömanskistan här i utställningen är två föremål från länsmuseets samlingar som kan hjälpa oss att minnas och förstå en tid när segelskutornas master bildade stora ’skogar’ i länets hamnar.

Fiskenätet som visas i utställningen är en enkel men viktig del av det fiskets och skärgårdssamhällenas kulturarv. Fisket tedde sig olika på Öland och i södra länets öppna kustlandskap än i skärgårdslandskapen i Sevede och Tjust i norra Kalmar län. I skärgårdssamhällena var havet och fisket inte en bisyssla till jordbruket som oftare var fallet i södra länet, utan i stället själva grunden för försörjningen. Man var ’skärgårdsbo’. Kopplingen till skärgårdens livsvillkor och till det havet gav till matbordet var en viktig identitetsmarkör.

I dag är det småskaliga och kustnära fisket i stort sett borta, men den som är uppmärksam lägger märke till spåren i landskapet. Inte bara i form av fiskebyar i norra länet eller Ölands många sjöbodar. Även mindre spår – som stolpar för nätupphängning mitt i Kalmar stad – skvallrar om en annan tid.

Tidsålder: 1800-talet

Foto: Pierre Rosberg, Kalmar läns museum