Per Jönsson Hammar, Stålhammar

Per Jönsson var son till Jöns Gudmundsson och Carina Petersdotter. Han föddes 1612 och växte upp på faderns gård Angved i Svenarums socken. En av sysslorna som pojken fick göra var att vallade gårdens getter. När han var tio år gammal blev han trosspojke åt en ryttare vid Smålands kavalleriregemente. Ryttaren red för ett rusthåll som ägdes av kaptenen vid infanteriet, Casper Witting. När Per blev äldre blev han ryttare vid Smålands kavalleriregemente och så småningom också officer. 1650 hade han avancerat till  kornett och blev adlad med namnet Stålhammar. Den militära karriären i Smålands kavalleriregemente fortsatte och 1677 utnämndes han till överste för regementet. Den posten hade han fram till 1692 då han begärde avsked. Han avled 1701 på gården Hultsvik i Korsberga socken. Begravningen skedde i Eksjö men begravningsvapnet sattes upp i Korsberga kyrka.

Förutom Hultsvik ägde Per Stålhammar också gårdarna Stensjö och Svenarum i Svenarums socken. Per gifte sig första gången 1644 med dottern till kapten Witte Susanna von Witten af Stensjö. Hon dog 1645 i barnsäng. Två år senare 1647 gifte Per om sig med Anna Skytte, död 1692. Per Stålhammar är ett av de mest omtalade exemplen på hur en enkel bondpojk kunde avancera och göra karriär som militär under Sveriges stormaktstid. Han tjänades sig med ”utmärkt tapperhet och beröm upp från gemen till överste”.

När begravningsvapnet plockades bort från Korsberga kyrka togs det till gården Salshult i Korsberga socken som ägdes av hans ättlingar. Den siste Stålhammar som ägde Salshult var överste Carl Adam och hans hustru Emi. Av parets sterbhus köpte Kalmar läns museum 1935 en stor samling föremål där begravningsvapnet ingick.

Beskrivning av Per Stålhammars begravningsvapen

Komplett objekt i originalutförande med bevarat lasyr-,färg-och metallskikt, ställvis bortfall av ytskikt, framför allt på spetsar av akantus.   Begravningsvapnet är tillverkat av trä, furu i bottenplattan och lind i annstyckade delar dekoren. Vapenskölden är delad i ett blått och ett rött fält. På skölden en arm i rustning som håller en stridshammare. På båda sidor av vapenskölden öppna akantusslingor målade i silver, rött och blått samt samlingar av militära fanor och gröna palmblad. Vapenskölden kröns av en gallerförsedd hjälm med halsplåt i guld. Begravningsvapnet är komplett i sitt originalutförande utförande. Begravningsvapnet kröns ett överstycke med två rustningsklädda armar som håller en stridshammare omgivna av fanor i silver och guld. Begravningsvapnet har en svartmålad bärstång. På ömsesidor av av textplattan, bland palmbladen finns en smidd spik islagen. På dessa spikar har troligen ett svart sorgflor av textil varit arrangerat.

Längst ner ett ovalt textfält delvis med ram, delvis med bladrankor, båda i guld. Texten är idag svårläst men lyder: Kungl. Maijt:s tromann och öfverste under Smålands Cavallerie den Välborne Herren Pehr Stålhammar är född A:o 1613 in Maij och sahligen i Herr? afsomnad på sin gård Hultsvik A:o 1701.

Text: Magdalena Jonsson

_____________________________________________________________________________________________

Begravningsvapnet över Per Stålhammar ägs av Kalmarlänsmuseum och lånades ut till Göteborgs Universitet, Institutionen för Kulturvård, Masterprogrammet i konservering mellan 2020-2021 och konserverades av två årskurser med måleristudenter i kursen ”Specialisering 1, Måleri på trä 15hp” under lärarledning av Maria Höijer. Studenterna dokumenterade sitt arbete och rapportskrivning ingick också som kursmoment.

” Stålhammar” är mycket väldokumenterat och undersökt, men därför uppdelat i ett flertal rapporter, som därför inte publiceras på hemsidan. Materialanalyser gjordes under ledning av ansvarig för masterprogrammet Austin Nevin i en annan kurs ”Conservation Science 7,5hp”.

Analyserna visade att stommen var utförd i fur med annstyckade delar av lind.

Lim-krita grundering.

I samtliga färgskikt var ägg bindemedel.

• Röd – akantuskorgar – mönja (blypigment)
• Röd – mittfält – cinnober (kvicksilverpigment)
• Blå – smalt- (koboltglas)
• Svart – sotsvart
• Grön – kopparacetat
• Guld
• Silver
• Lasyrer – bindemedel äggvita
• På silver – äggvita med indigo (blått organiskt pigment), på ”stål” som den bepansrade armen som håller hammaren i mittfältet och på överstyckets armar. Stabilt, ej nedbrutet.
• På guld – äggvita som bindemedel och krapplack (rött organiskt pigment) på det översta flaggparet i överstycket. Nedbrutet och har mörknat.

En unik samling!

Begravningsvapnet är helt i originalutförande liksom övriga som hänger i Gröna salen och tillhör samlingen. Detta gör samlingen helt unik i sitt slag och en stor källa till kunskap om stormaktidens mode, färg- och teknikvärld. Tanken var att fortsätta att samarbeta med Austin Nevin kring analyser för övriga begravningsvapen i Gröna salen, som också är i originalutförande. Austin Nevin, som senare blev professor i konservering på Courtauld Institute i London, avled hösten 2024. Inga analyser har därför blivit utförda på övriga objekt, som vi hade diskuterat som fortsättningsprojekt. Sorgen och förlusten av en kär kollega var för stor för att söka nya samarbetsparter under denna tid. Framtida forskningsfrågor och tips på tema för t.ex. examensarbeten inom konservering, historia och konstvetenskap redovisas separat i konserveringsrapporterna för varje enskilt begravningsvapen. Jag välkomnar studenter och yngre kollegor att ta vid och dyka ned i detta spännande material!

/Maria Höijer