Museibyggnaden – från kvarn till museum
Mitt i Kalmar, med utsikt över Kalmarsund och stadens historia, står ett hus fullt av berättelser. Dagens museibyggnad är ett före detta spannmålsmagasin där det i över ett sekel har malts mjöl i mängder.
I dag rymmer huset en mångfald av upplevelser för alla åldrar, är arbetsplats för ett 80-tal personer och mötesplats för tusentals besökare. Byggnaden är ett levande minne av 150 år av industri, politik, matproduktion och människoliv. Lagningar i golvet på sina ställen visar på museibyggnadens tid som mjölfabrik.
Välkommen ett ta del av en berättelse där historien bokstavligen sitter i väggarna.
Kalmar Ångkvarns uppgång och fall
Kvarteret Kvarnen har varit förknippat med spannmål, mjöl och bröd sedan 1600-talet då det låg ett kronobageri här. Men Kalmar Ångkvarns historia tog sin början 1847 när grosshandlaren och rådmannen Theodor W Jeansson bildade ett bolag med syftet att
”anlägga och drifva en Ångqvarnsinrättning till förmalning af säd.”
Runt sekelskiftet 1900 expanderade verksamheten med tillverkning av risgryn, havregryn och stärkelse i kvarteret bredvid – där länsstyrelsen ligger i dag.
Fabriken började i liten skala, men växte snabbt till att bli Skandinaviens största privatägda mjölkvarn. Under mer än ett sekel maldes spannmål från Öland och Möreslätten här, och som mest arbetade 150 personer i verksamheten.
Jeanssonfamiljens imperium
Bakom kvarnens framgång stod Jeanssondynastin – en familj som under 150 år dominerade Kalmars politik, näringsliv och societetsliv. De drev inte bara kvarnen utan även brännvinsbolag, ångfartygsbolag, rederier, margarinfabriker, tegelbruk och till och med marsipantillverkning.
Mot slutet av 1860-talet tog Johan Jeansson, brorson till Theodor, över verksamheten. Han effektiviserade och byggde ut, och efter honom tog sonen John vid. År 1898 byggde han Sveriges första riskvarn och började importera ris från Burma.
Verksamheten blomstrade under flera decennier. Varumärken som Victoria Valsmjöl, Kalmar Vapen, Kalmar Rågsikt, Granular och Sveakorn gjorde Kalmar Ångkvarns namn känt i hela Norden.
Havregrynen sades förresten vara så lättsmälta att de passade den ömtåligaste mage och så näringsrika att de kunde ersätta både ägg, kött, sill och potatis.
Elevatorkajen
Dagens parkeringsplats utanför museet heter Elevatorkajen och har fått sitt namn från den elevator som tidigare stod här när Kalmar Ångkvarn var i bruk. Det var en hissanordning med rullband där spannmål transporterades direkt från fartygen och vidare in i kvarnbyggnaden. Anordningen kom på plats 1893, byggdes ut 1917 och revs först 1983. Den spelade alltså en viktig roll i kvarnens verksamhet under nästan ett sekel.
Från spannmål till vetemjöl
Spannmål kom med fartyg eller järnväg och transporterades sedan genom elevatorn upp till vågen på den översta kvarnvåningen för invägning.
Med hjälp av fläktar och dammsugningsapparater i rensverket, renades säden på sin väg genom 42 behållare, från åttonde våningen ner till bottenvåningen. Brandrisken var ett ständigt hot. För att undvika att säden skulle börja brinna i behållarna, hölls dessa i ständig rörelse.
I en kammare rensades och piskades säden så grundligt att de allra sista resterna av damm och ogräs försvann. Därefter väntade tvätt och torkning innan malningen kunde påbörjas.
Genom en stor spiralränna åkte mjölsäckarna slutligen rakt ner på en lastvagn för att sedan levereras till butiker, grossister och bagerier.
Det sammanlagda tillverkningsvärdet per år uppgick till omkring 13 miljoner kronor.
Ångkvarnen som arbetsplats
Arbetet i kvarnen var krävande och arbetsplatsen mansdominerad, men provbagerskan var en kvinna. Hennes uppgift var att provbaka kanelbullar, småfranska och kaffebröd för att säkerställa att mjölet höll högsta kvalitet.
År 1905 försökte arbetarna bilda en fackförening. Det motsatte sig vd John Jeansson, och en strejk utbröt. Trots fackliga bojkotter runtom i landet fortsatte produktionen med hjälp av strejkbrytare. Strejken leddes av Karl ”Kalle-Masse” Magnusson, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman.
Ångkvarnen brinner
Den 6 juli 1935 drabbades Kalmar Ångkvarn av en förödande brand. Målaren Karl Ture Magnusson hade torkat upp linolja och slängt den indränkta trasan i ett hörn. Några timmar senare självantände den och Ångkvarnen stod i lågor. Trots insatser från 150 brandmän brann större delen av kvarnen ner. Förödelsen blev enorm. Ett sprillans nytt kvarnmaskineri förstördes helt. Maskinerna störtade ner genom huset. Efter branden var de förvandlade till hundratals ton förvridet stålskrot.
Nybyggnation och nedläggning
Kvarnen byggdes upp igen med hjälp av försäkringspengar, och verksamheten fortsatte fram till 1957. Då satte förändrade matvanor och ökad konkurrens punkt för en era. Kalmar Ångkvarn såldes till Wenner-Gren-koncernen, som sedan lade ner verksamheten. 125 personer förlorade sina arbeten, och maskinerna monterades ner och flyttades till andra fabriker.
Museibyggnaden i ritades redan 1932 av stadsarkitekten J Fred Olson – men det var först efter branden som malningen flyttades hit.
Kalmar läns museum flyttar in
Efter att kvarnverksamheten upphörde tog Lantmännen över byggnaden under en period. Så småningom köpte Kalmar kommun fastigheten vid en tidpunkt då Kalmar läns museum var i stort behov av nya lokaler. Samlingarna förvarades på Kalmar slott och kansliet låg i Navigationsskolan vid Södra kyrkogården.
År 1987 gick flyttlasset, och museet flyttade in i den tidigare kvarnbyggnaden. Invigningen firades med kungligt besök, och huset fylldes med ny verksamhet – men historien i väggarna fick följa med.
Kalmar kommun är än i dag fastighetens ägare och en av stiftarna till Kalmar läns museum.
Den 5 oktober 2016 invigdes en restaurang i huset i museets regi. Här bakas kanelbullar med samma omsorg och kärlek till närproducerade ingredienser som en gång präglade kvarnens arbete. Doften letar sig ut i huset och för tankarna tillbaka till en svunnen tid. Restaurangen bär med stolthet namnet Restaurang och Kafé Ångkvarnen.