Rugstorparn

Välkommen till en mindre utställning som hyllar konstnären Helge Ruglands enastående träsniderier! Följ med på en resa genom Kalmarbornas liv och minnen skildrade i detaljer av denna konstnär från byn Rugstorp.

Om Helge Carlson, känd som ”Rugstorparn”

I byn Rugstorp, belägen 4 mil nordväst om Kalmar, föddes Helge Carlsson år 1897. Med en lantbruksbakgrund från fadern Carl Nilsson och modern Jenny Göransson, hämtade han inspiration från sitt Småländska hemland. Brodern Charles tog över familjens jordbruk, och båda bröderna antog det vanliga efternamnet Carlsson, en sed som präglade landsbygdens traditioner vid den tiden. När han gifte sig 1938 tog han efternamnet Rugland,

I ungdomen balanserade Helge mellan studier och arbete på familjens gård. Trots tidiga planer på att bli lantbrukare, övergav han snart den tanken för sin passion – träsnideri. Åren 1916-1917 och 1919-1920 utbildade han sig vid Högalids Lantmanna och Folkhögskola. Han hade planer på att utbilda sig till agronom, men  snideriet tog snart helt överhand.

Provinsialläkaren i Grönskåra, Kurt Bergström, uppmuntrade Helge att fördjupa sig i träsnideriet. Han sporrade Helge att skicka brev och bilder på några av sina snidade gubbar till konstnären Carl Milles. Han blev mycket intresserad och svarade med ett långt brev och uppmuntrade honom att ägna sig åt snideriet.

”Rugstorparn”, som han kallades, skar en mängd skulpturer av mer eller mindre kända Kalmarbor, allt från landshövding Falk till den lille mannen på gatan. De blev förbluffande porträttlika och när figurerna sedan ställdes ut i Dillbergska bokhandelns fönster i Kalmar vållade de enligt uppgift folksamling på gatan utanför. Året var 1925 och därmed hade Helge Carlsson gjort sina första affärer och förstått att han kunde leva på sitt snideri. Efter genombrottet följde flera större utställningar slag i slag.

Mestadels arbetade Rugstorparn i al, det var ett lämpligt träslag att skära i och gav ett garvat utseende åt gubbarna. Han var en skarpsynt iakttagare av sin omgivning och han registrerade människors utseende i sitt minne och tyckte särskilt mycket om att åka tåg. Där kunde han ostört sitta och betrakta sina medpassagerare. Genom sina träfigurer önskade Helge Rugland, att minnet av folket i hans hembygd skulle leva kvar.

När Helge Carlsson slog igenom jämfördes han ofta med Döderhultarn. Detta var ju inte så märkvärdigt, då båda kom från samma del av Småland och båda skildrade de figurer och situationer i samhället runt dem. Tidningarna skrev, att äntligen har det kommit en värdig efterföljare till Döderhultarn. De skiljer sig dock en hel del i stilen. Medan karaktären kommer till uttryck i hela gestalten hos Döderhultarns figurer, koncentrerar sig Rugstorparn på ansiktet. Bilderna av människorna är porträttlika, även om han ansåg sig ha rätt att ändra ett drag här och där. Ögonen, munnen och minspelet betydde särskilt mycket för honom.